så jävla arg
jag ska fan supa mig redlöst full med V ikväll!
Wood
Jag slår mitt huvud i väggen. Det låter som ett ihåligt träd faller på ett annat. Tomt och ekande. Men det är väl så det ska vara om man är själlös. För det är jag tydligen. En ihålig jävla fittunge. Jag orkar inte med att mitt hjärta klappar dubbelt varje kväll, att jag blir rädd, nervös och känner tvivlande för ingenting. Jag vill bort, till bergen och snön. Där vinden är det enda som låter. Där ingenting spelar roll.
Ligger på mage för att bli smalare
Jag är sjuk i huvudet.
sluta inte ditt jävla fetto.
Lägg dig inte ner. Fortsätt gå även om du har jävligt ont och bara vill sluta. Lägg dig inte ner, för då dör du. Du kommer dö av dig själv om du lägger dig ner mitt på gatan. Sluta! Lägg av! För helvete sluta tyck synd om dig själv, sluta, sluta, sluta! Är så jävla trött på detta. På mig själv. På min kropp och dess vilja. Orkar inte mer. Jag vill lägga mig ner.
Alkoholen. Du kan väl för fan fatta att det bara blir värre! Inte ett piss hjälper det i alla fall. Eller jo, du kan gråta några tårar. Träffa dig gamle gode vän. Det var längesen vi träffades, du och jag. Jag och tårarna. Snart finns det inga tårar kvar. Låter så jävla patetiskt. Så jävla dum är du. Käftsmäll. Gör blåmärken. Är det det bästa du kan åstadkomma? Ja, för hur mycker jag än försöker kan jag inte. Jag kan inte spy upp allt jag någonsin har tryckt ner i magen.
Jag pallar inte med mig själv! Kan jag snälla få byta psyke!? Lämna tillbaka? Man har väl ångerrätt i 30 år, eller vad är det?
Kaninballedagen.
Asså. Det gjorde min dag. Kaninballe. Kanelbulle. Sak samma? Skrattade i alla fall nästan ihjäl mig. Kul som Fan!
lördagen den 1 oktober
Äcklig. Ful. Illamående. Dagen gick åt till att sova bort spykänslan och känna sig tom. Tom på allt. Kraft. Mat. Tårar. Jag orkar inte skriva allt det jag har i huvudet. Kanske en annan dag.
Dimma
Jag ger mig ut i dimman vid tolvslaget och kör till frölunda och V. Dimman lika suddig som mitt inre. Lika suddigt som det jag inte kan känna. Jag kör och kör. Ångesten fyller min kropp ju mer vilse jag blir. Jag börjar tänka. Känna efter. Det jag inte har gjort på flera veckor. Jag har inte vågat känna efter. Vilse. Men alltid finns du där, finaste, vackraste V som leder mig på rätt spår igen. Mer än du anar. Du, kan alltid få min ångest att dämpa sig. Varma, hårda kramar som ingen annan kan ge.
ojojoj
Jag är så kall. Den kallaste person jag vet. Att det var fel på mig visste jag redan, men det borde inte vara just detta jag är felkonstruerad på... Jag lär ju ångestdampa sönder när jag har gjort det.
Måste plugga. Skaffa jobb. Skaffa värme. Fan.
Alkohol.
Jag vet inte om jag ska säga nåt. Om jag ska ropa efter hjälp. Om jag ska göra något åt det.
Jag vet inte om jag ska strunta i det för att jag är full. Vill inte. men Vill absolut. Så många känslor som springer omkring. Jag vill bara spy. Men hur mycket jag än försöker så går det inte. Ångesten hindrar sig själv från att komma ut ur min kropp. Min äckliga kropp. Vet inte hur jag ska bli av med det.
Finns en sak jag kan göra.
Alkohol, min vän. Vi kan gå hand i hand på stadens gator men samtidigt vara vänner som hatar varandra.
Än igen förstår jag inte vad jag håller på med. Förstår inte vad jag skriver och förstår inte varför. Värdelöst.
Läst igenom texten några gånger så att det inte ska vara oläsbart. Till er få som faktiskt läser. Men det spelar väl egentligen ingen roll.
We have a long road ahead of us
Nu vet jag ingenting längre. Jag är ovetande. Jag lever i okunnighet. Det är så mycket jag ångrar att jag har gjort och det gör mig förvirrad och besviken på mig själv. Jag vet inte längre vad jag ska tycka. Vad jag ska känna och veta. När det gäller vissa saker. Andra saker, då vet jag allt som går att veta. Men det är mer oviktiga saker som egentligen inte spelar någon roll. Som hur jag borde äta, vad jag inte borde äta och vad jag borde lägga mina pengar på. Sånt strunt. Jag behöver kunskap om hur jag ska leva med mig själv. Och andra för den delen. Jag behöver en lektion.
Waaah, fattar inte ens vad jag själv skriver om just nu...
En liten sak som hände för typ en timme sen var att jag ringde polisen. Jag och Matilda var ute på promenad och gick våran vanliga runda runt östa sjukhuset och tillbaka hem till henne. När vi började närma oss hennes hus igen såg vi två gubbar som släpade en moppe på marken. Hmmm... vi kanske ska ringa polisen? Så det gjorde vi. Och efter bara några minuter kom två polisbilar i racerfart till moppen och en av tjuvarna fick antagligen en liten tur i en ball polisbil senare. Det var en upplevelse. Usch vad det händer saker här i Örgryte/Härlanda. Obehagligt.
The beast that I become
keso och päron
mmmmm, det känns bra. Fast det kommer ju inte hålla. Och vad hände med att inte äta någonting idag? Hade ju lovat mig själv. Med tanke på hur mycket jag tryckte i mig igår. Att jag inte bara kan acceptera. Bara tänka att det inte spelar någon roll. Att ingen bryr sig om jag äter lite eller mycket. Att ingen bryr sig om hur mycket jag väger eller hur tjock jag är. Självbekräftelse. Jag gör det för att jag själv bryr mig. Aa shit vad jag är självisk, eller? Jag lägger min energi på att göra mitt psyke nöjt. I helgen kommer det inte att hända. Jag kommer antagligen inte göra någon nöjd. Inkluderar mig själv. Jag lär äta. Dricka alkohol. Göra av med pengar. Jag kommer inte plugga för den delen heller.
Jag är typ schizofren. Jag vet vad jag borde tänka och göra. jag det är sldrig så att jag praktiserar det. Det stör mig som fan.
Ner under ytan igen
Igår var en bättre dag kan man säga. Jag var hyfsat frisk, jag tog körkort, och köre runt med mina fina i staden. Idag är jag sjuk, ful, tjock och uppskattar inte mycket. Många läxor att göra, datorn är itne sammarbetsvillig och jag ligger långt efter i matten. Vad gör jag åt saken? Går hem och sover. För att sedan vakna upp ännu äckligare och med mer ångest. Snart kommer jag få skäll för att jag inte plockar undan.
Försvinna-känslan är den närmsta.
Matilda, kan vi åka härifrån?
Vispad
Jag kastas mellan mina känslor som en mössa från ett barn kastas mellan mobbare. Jag vet inte var jag är eller vad jag ska göra. Jag kan inte hindra det. Jag kastas och flyger. Från ångest till skratt. Från tomhet till självförtroende.
Det känns som en Irish Coffe just blandats i mitt huvud. Fett, socker, koffein och alkohol. Ingen ingrediens är egentligen särskilt bra. Det borde ersättas med typ... grönt te. Grönt te som gör att jag någon gång kan hålla mig till åtminstone en känsla i tagen. Kanske till och med stanna en stund.
Det är äckligt.
Vacker
Ja. Det funkade.
