så jävla arg
jag ska fan supa mig redlöst full med V ikväll!
Wood
Jag slår mitt huvud i väggen. Det låter som ett ihåligt träd faller på ett annat. Tomt och ekande. Men det är väl så det ska vara om man är själlös. För det är jag tydligen. En ihålig jävla fittunge. Jag orkar inte med att mitt hjärta klappar dubbelt varje kväll, att jag blir rädd, nervös och känner tvivlande för ingenting. Jag vill bort, till bergen och snön. Där vinden är det enda som låter. Där ingenting spelar roll.
Ligger på mage för att bli smalare
Jag är sjuk i huvudet.
sluta inte ditt jävla fetto.
Lägg dig inte ner. Fortsätt gå även om du har jävligt ont och bara vill sluta. Lägg dig inte ner, för då dör du. Du kommer dö av dig själv om du lägger dig ner mitt på gatan. Sluta! Lägg av! För helvete sluta tyck synd om dig själv, sluta, sluta, sluta! Är så jävla trött på detta. På mig själv. På min kropp och dess vilja. Orkar inte mer. Jag vill lägga mig ner.
Alkoholen. Du kan väl för fan fatta att det bara blir värre! Inte ett piss hjälper det i alla fall. Eller jo, du kan gråta några tårar. Träffa dig gamle gode vän. Det var längesen vi träffades, du och jag. Jag och tårarna. Snart finns det inga tårar kvar. Låter så jävla patetiskt. Så jävla dum är du. Käftsmäll. Gör blåmärken. Är det det bästa du kan åstadkomma? Ja, för hur mycker jag än försöker kan jag inte. Jag kan inte spy upp allt jag någonsin har tryckt ner i magen.
Jag pallar inte med mig själv! Kan jag snälla få byta psyke!? Lämna tillbaka? Man har väl ångerrätt i 30 år, eller vad är det?
Kaninballedagen.
Asså. Det gjorde min dag. Kaninballe. Kanelbulle. Sak samma? Skrattade i alla fall nästan ihjäl mig. Kul som Fan!
lördagen den 1 oktober
Äcklig. Ful. Illamående. Dagen gick åt till att sova bort spykänslan och känna sig tom. Tom på allt. Kraft. Mat. Tårar. Jag orkar inte skriva allt det jag har i huvudet. Kanske en annan dag.
Dimma
Jag ger mig ut i dimman vid tolvslaget och kör till frölunda och V. Dimman lika suddig som mitt inre. Lika suddigt som det jag inte kan känna. Jag kör och kör. Ångesten fyller min kropp ju mer vilse jag blir. Jag börjar tänka. Känna efter. Det jag inte har gjort på flera veckor. Jag har inte vågat känna efter. Vilse. Men alltid finns du där, finaste, vackraste V som leder mig på rätt spår igen. Mer än du anar. Du, kan alltid få min ångest att dämpa sig. Varma, hårda kramar som ingen annan kan ge.
