TusenÖgonblick

Jag ger mig ut i dimman vid tolvslaget och kör till frölunda och V. Dimman lika suddig som mitt inre. Lika suddigt som det jag inte kan känna. Jag kör och kör. Ångesten fyller min kropp ju mer vilse jag blir. Jag börjar tänka. Känna efter. Det jag inte har gjort på flera veckor. Jag har inte vågat känna efter. Vilse. Men alltid finns du där, finaste, vackraste V som leder mig på rätt spår igen. Mer än du anar. Du, kan alltid få min ångest att dämpa sig. Varma, hårda kramar som ingen annan kan ge.