TusenÖgonblick

Nu vet jag ingenting längre. Jag är ovetande. Jag lever i okunnighet. Det är så mycket jag ångrar att jag har gjort och det gör mig förvirrad och besviken på mig själv. Jag vet inte längre vad jag ska tycka. Vad jag ska känna och veta. När det gäller vissa saker. Andra saker, då vet jag allt som går att veta. Men det är mer oviktiga saker som egentligen inte spelar någon roll. Som hur jag borde äta, vad jag inte borde äta och vad jag borde lägga mina pengar på. Sånt strunt. Jag behöver kunskap om hur jag ska leva med mig själv. Och andra för den delen. Jag behöver en lektion.

Waaah, fattar inte ens vad jag själv skriver om just nu...

En liten sak som hände för typ en timme sen var att jag ringde polisen. Jag och Matilda var ute på promenad och gick våran vanliga runda runt östa sjukhuset och tillbaka hem till henne. När vi började närma oss hennes hus igen såg vi två gubbar som släpade en moppe på marken. Hmmm... vi kanske ska ringa polisen? Så det gjorde vi. Och efter bara några minuter kom två polisbilar i racerfart till moppen och en av tjuvarna fick antagligen en liten tur i en ball polisbil senare. Det var en upplevelse. Usch vad det händer saker här i Örgryte/Härlanda. Obehagligt.